Jag fick en kommentar idag som fick mig att fundera lite.
Vad är annorlunda nu mot förra gången jag gick ner i vikt? Vad gör jag denna gången som är annorlunda mot förra gången? Hur går jag ner på “egen hand” jämfört med VV?
Har klurat hela kvällen på detta. Jag tror inte man lyckas i längden när man försöker gå ner i vikt till ett visst tillfälle. Tills man fyller 30 eller 40, tills festen man ska gå på i sommar, tills resan om några månader eller som i mitt fall, till mitt bröllop. Man kanske hittar motivation till att gå ner till just det tillfället men klarar man av att hålla vikten sen? Målet är ju uppfyllt. Man gick ner i vikt till festen eller bröllopet. Så blev det lite för mig då. Jag ville gå ner i vikt tills bröllopet och efter bröllopet så gick jag sakta men säkert upp kilona igen.
Denna gången satt jag här vid skrivbordet jag sitter vid nu och bara kände att nu är botten nådd, nu vill jag inte se ut så här längre. Jag vägde 105,4 kilo, jag tyckte inte om min kropp, jag orkade ingenting, jag tyckte inte jag var särskilt vacker, jag avskydde att alltid känna mig som störst i alla sammanhang, att behöva köpa kläder på avdelningarna för stora, jag tyckte inte om att köpa kläder överhuvudtaget och jag hatade att jag nötte ut byxorna på det där stället mellan låren. Det fanns bara anledningar till att förändra och inga anledningar att fortsätta som jag höll på då. Jag ville göra det för min skull. Punkt. För att må bättre. För att orka. För att få känna mig smal och vacker.
Viktväktarna hade funkat en gång förut så jag valde det. Och blev medlem där mitt i natten.
Jag var rädd när jag denna gången närmade mig 90. Tänk om jag inte skulle klara det förbi? Tänk om jag stannar här igen? Veckan när jag närmade mig 90-gränsen så gick jag ner 1,9 kilo. Tror det var ren och skär rädsla för att inte lyckas ta mig över. =)
Sen var det ju liksom obruten mark jag gick mig in på. Så lite hade jag inte vägt som vuxen. Att jag började jogga hjälpte till massor. Jag hade liksom aldrig tränat regelbundet. Visst jag hade ett kort på F&S när jag bodde i Uppsala men hur ofta gick jag dit? Att jag skaffade ett kort på SATS var en stor grej. Att jag valde att lyxa till det med en PT var enormt. Att jag hade turen att få en grym PT, det var ju liksom bara för mycket. Hon har hjälpt mig massor. Dels att inse vart jag vill komma med min träning. Dels att inse att VV troligtvis inte skulle hjälpa mig på vägen dit jag ville komma. Att den vegetariska kosten är svårkombinerad med viktminskning ihop med muskelbygge.
Viktväktarna hjälpte mig massor. Jag gick ner 25 kilo med dem. Det gick fort och det var det jag ville. Det gick lite väl fort då min kropp protesterade och jag tappade en massa hår men med hjälp av vitaminer och mineraler så slutade jag tappa håret som tur var. Var läskigt varje gång jag skulle duscha… Jag tappade väldigt mycket fett…. och väldigt mycket muskler. Jag önskar jag hade tränat på ett annat vis då i början men gjort är gjort och här är jag nu.
Det är med hjälp av den här grymma PTn, som för övrigt fyller år idag, HIPP HIPP HURRA!, som jag klarat detta nu. Hon har gett mig en plan att följa och jag följer den till punkt och pricka. Nästintill i alla fall. =) Har trillat dit några gånger men man lär sig av sina misstag och man gör bara ett misstag en gång, nästa gång är det ett medvetet val. En riktig klyscha som jag läst någonstans men som är så sant att det är skrämmande.
Så det är skillnaden mellan då och nu. Nu väljer jag att göra detta för min skull, för att jag är värd detta. Jag prioriterar mig själv, offrar lite annat och det är det värt. Det är värt det varje dag.
Hoppas det svarade på din fråga! =)
