Jag fick en kommentar idag som fick mig att fundera lite.

Vad är annorlunda nu mot förra gången jag gick ner i vikt? Vad gör jag denna gången som är annorlunda mot förra gången? Hur går jag ner på “egen hand” jämfört med VV?

Har klurat hela kvällen på detta. Jag tror inte man lyckas i längden när man försöker gå ner i vikt till ett visst tillfälle. Tills man fyller 30 eller 40, tills festen man ska gå på i sommar, tills resan om några månader eller som i mitt fall, till mitt bröllop. Man kanske hittar motivation till att gå ner till just det tillfället men klarar man av att hålla vikten sen? Målet är ju uppfyllt. Man gick ner i vikt till festen eller bröllopet. Så blev det lite för mig då. Jag ville gå ner i vikt tills bröllopet och efter bröllopet så gick jag sakta men säkert upp kilona igen.

Denna gången satt jag här vid skrivbordet jag sitter vid nu och bara kände att nu är botten nådd, nu vill jag inte se ut så här längre. Jag vägde 105,4 kilo, jag tyckte inte om min kropp, jag orkade ingenting, jag tyckte inte jag var särskilt vacker, jag avskydde att alltid känna mig som störst i alla sammanhang, att behöva köpa kläder på avdelningarna för stora, jag tyckte inte om att köpa kläder överhuvudtaget och jag hatade att jag nötte ut byxorna på det där stället mellan låren.  Det fanns bara anledningar till att förändra och inga anledningar att fortsätta som jag höll på då. Jag ville göra det för min skull. Punkt. För att må bättre. För att orka. För att få känna mig smal och vacker.

Viktväktarna hade funkat en gång förut så jag valde det. Och blev medlem där mitt i natten.

Jag var rädd när jag denna gången närmade mig 90. Tänk om jag inte skulle klara det förbi? Tänk om jag stannar här igen? Veckan när jag närmade mig 90-gränsen så gick jag ner 1,9 kilo. Tror det var ren och skär rädsla för att inte lyckas ta mig över. =)

Sen var det ju liksom obruten mark jag gick mig in på. Så lite hade jag inte vägt som vuxen. Att jag började jogga hjälpte till massor. Jag hade liksom aldrig tränat regelbundet. Visst jag hade ett kort på F&S när jag bodde i Uppsala men hur ofta gick jag dit? Att jag skaffade ett kort på SATS var en stor grej. Att jag valde att lyxa till det med en PT var enormt. Att jag hade turen att få en grym PT, det var ju liksom bara för mycket. Hon har hjälpt mig massor. Dels att inse vart jag vill komma med min träning. Dels att inse att VV troligtvis inte skulle hjälpa mig på vägen dit jag ville komma. Att den vegetariska kosten är svårkombinerad med viktminskning ihop med muskelbygge.

Viktväktarna hjälpte mig massor. Jag gick ner 25 kilo med dem. Det gick fort och det var det jag ville. Det gick lite väl fort då min kropp protesterade och jag tappade en massa hår men med hjälp av vitaminer och mineraler så slutade jag tappa håret som tur var. Var läskigt varje gång jag skulle duscha… Jag tappade väldigt mycket fett…. och väldigt mycket muskler. Jag önskar jag hade tränat på ett annat vis då i början men gjort är gjort och här är jag nu.

Det är med hjälp av den här grymma PTn, som för övrigt fyller år idag, HIPP HIPP HURRA!, som jag klarat detta nu. Hon har gett mig en plan att följa och jag följer den till punkt och pricka. Nästintill i alla fall. =) Har trillat dit några gånger men man lär sig av sina misstag och man gör bara ett misstag en gång, nästa gång är det ett medvetet val. En riktig klyscha som jag läst någonstans men som är så sant att det är skrämmande.

Så det är skillnaden mellan då och nu. Nu väljer jag att göra detta för min skull, för att jag är värd detta. Jag prioriterar mig själv, offrar lite annat och det är det värt. Det är värt det varje dag.

Hoppas det svarade på din fråga! =)

Har helt glömt bort min tvåårsdag på min viktresa!

Söndagen den 4 april 2010 fick jag nog, väntade till midnatt och sen när klockan slog över till den 5 april klickade jag mig in på Viktväktarnas sida och blev månadsmedlem. Jag är en sån som startar saker på måndagar. =) Morgonen efter landade startvikten på 105,4kilo.

Jag kommer ihåg hur min ork var då. Jag orkade ingenting. Jag orkade knappt gå upp för backen från Liljeholmen till där vi bor. Jag svettades. En gång åkte David och jag ut till Nackareservatet för att gå omkring, jag tror inte ens jag orkade gå i 20 minuter. Det är svårt att tro det nu. Jag orkade inte gå i 20 minuter.

11 april 2010, 103,3 kilo.

Här hade jag viktväktat i en vecka. Dagen efter ställde jag mig på vågen och hade gått ner 1,8 kilo efter första veckan. Trots detta så ser jag så ledsen ut. Jag kände mig så ful, stor och osexig… och trodde aldrig att jag skulle klara av detta. Jag kände mig alltid störst i alla sammanhang, alltid fulast. Jag var nog troligtvis alltid störst. Jag önskar jag kunde resa tillbaka i tiden och säga åt den här 30-åringen att inte vara så ledsen, att peppa henne, att säga “du kommer klara detta!” 

2 maj 2010

Den 3 maj är det vägdag och då visar vågen 100,4 kilo. Så nära den magiska gränsen. Veckan efter klarar jag den. =) Den 3 maj är en annan viktig dag. Dagen då jag började JOGGA. I ett av motivationshäftena som jag fick när jag gick på mötena hos Viktväktarna så hittade jag ett schema där det fanns en plan att lära sig jogga 5 kilometer på 6 veckor. Den 3 maj startade jag på det programmet. Det löd

  • Gå 3 minuter
  • Jogga 1 minut
  • Gå 2 minuter
  • Jogga 2 minuter
  • Gå 3 minuter
  • Jogga 2 minuter

Jag kommer ihåg att jag tyckte det var jobbigt. Har kommit en väldigt lång väg från den dagen. Sex veckor senare klarade jag 5 km på 41 minuter.

Idag på gymmet så såg jag mig själv i spegeln och såg en ganska smal tjej, en tjej som klarar mer än hon tror om hon bara vågar testa. Jag är en gladare människa nu, jag orkar saker jag inte trodde var möjliga för två år sen. Jag tränar och jag äter nyttigt. Jag trillar dit ibland och går upp några kilon men vaknar upp och inser att så vill jag inte ha det och sen det viktigaste, jag gör något åt det.

13 april 2012, 82,9 kilo.

En trött men glad Elin, som ber maken ta ett kort innan hon springer ner till gymmet och bränner av ett kanonpass för axlar och bröst. Mina blå byxor gör mig glad, tack Suz för att jag fick köpa dem!

Jag är grym!

Ett roligt blogginlägg om att springa. So, you wanna be a runner? Hittade dit via Ben does life-bloggen.

Jag blev tipsad om en bra låt att springa till i Klassikerbloggen. Två tjejer som ska göra Halvklassikern i år. Blir sjukt inspirerad att testa det själv men inser mina begränsningar. Men om ett, två år kanske. =) Hittade flera låtar av Katy Perry som lades till joggingmusiken. Vad lyssnar ni på när ni joggar? Tips på bra tempolåtar önskas.

En Rivstart-deltagare tipsade om att ni som har Androidmobiler kan ladda ner Runkeeper Pro gratis på denna sidan. Det är programmet jag använder till iPhonen när jag springer. Bäst gillar jag att man kan få den att ge en updates om hur långt och hur länge man sprungit under tiden man springer. Skönt att höra när man är halvvägs runt rundan, eller få reda på när det är dags att satsa järnet när det är 500 meter kvar på 5km rundan. Man kan även lägga in ett tempo man vill hålla så håller den reda på om man ska öka eller sakta ner. Testade det i somras men den var nog trasig… den sa hela tiden “you are behind”. =)

Jag får så mycket inspiration av att titta på detta youtubeklipp. Helt otroligt vad man kan åstadkomma på ett år.

If you want to do it, all you have to do is do it.