Är det den jobbigaste dagen? Nej, jag tycker inte det. Då känner man sig taggad och redo för ett nytt liv. Troligtvis har något hänt som får en att inse att nu är det dags. Dags att ta tag i det. För mig var det att ställa mig på vågen och verkligen titta på siffrorna. Att inte bara glömma bort dem på en gång. Utan verkligen titta på dem och inse att nu har det gått för långt.
Så jag hoppade över alla kakburkar på jobbet och det är många… Tog en frukt i stället. På lunchen åt jag lite snabbare än vanligt och valde att inte vänta på de andra som brukar gå på promenad och gav mig av själv i stället. Hann med 30 min rask promenad, inte i solsken men i uppehåll och hyfsat lätta ljusa moln i alla fall.
På väg hem kikade jag lite efter nya tröjor och inser att mina nya kilon inte gjorde mig gladare i att handla kläder, något jag avskyr i vanliga fall också men kilona gjorde det ännu värre.
När jag väl var hemma så gällde det att inte tänka så mycket utan direkt sätta på sig löparkläderna och bege sig ut. Trots kyla och mörker. Och det gick. Utan allt för stora krav satte jag av och kom hem 25 min senare med 2,7km passerade under fötterna. Sprang 2 km totalt kanske. I min vanliga lunk utan att känna att jag behövde stanna.

Irriterade mig på att skärmen var mörk när jag sprang men hittade en fiffig knapp när jag kom hem. Kommer underlätta i vintermörkret framöver.
Det tog emot och kändes tungt att ta sig ut. Men som alltid kändes det bra efter. Har någon nånsin ångrat ett träningspass?
Dag ett. Check.




Entries (RSS)