Var ute och sprang idag. Klassiska rundan via Aspudden och Vinterviken. 5km.

Taggad innan turen.

Som vanligt så tänkte jag när jag startade att jag skulle springa så långt som jag orkade innan jag behövde gå, satsade på 2km. När jag var vid 2km så tänkte jag att jag borde klara 2,5km. Hälften. Det lät bra. Det är en ganska flack runda och vid första lilla backen så klarade jag även den.

Vid 2,5km tänkte jag att det kunde finnas ork till 3km.

Vid 3km så började jag få upp vittringen på att jag faktiskt borde klara att springa hela rundan utan att behöva gå någon gång alls.

Och så blev det. 5km avklarade. Missade även regnet under rundan men lagom tills jag skulle upp för backen hem så kom det en skur men den var mest uppskattad då den svalkade skönt.

Runkeeper

Känns skönt att jag klarar 5km fortfarande. Och om ni tittar på kartan så avslutade jag inte min runda genom att kasta mig i sjön Trekanten utan det är kartan som är lite skum. =) Tipsar om appen Runkeeper för att hålla koll på rundorna. Eller har ni någon annan som ni tycker är bättre så hojta till!

Om någon sitter där nu och tänker “jag vill också kunna springa 5km” så gick jag från att inte springa alls till att klara det via ett träningsprogram. De finns i många olika varianter. Den jag hittade var från Viktväktarna som jag höll på med då, man varvade gång med jogging i olika intervaller, tre pass i veckan under 6 veckor. Och när sista passet var så kunde jag springa i 5km utan att stanna. Inte fort men utan att stanna och behöva gå. Googla “from couch to 5km” så hittar ni massor med program. Det finns appar att köpa med nu ser jag. Min bästa supporter, aka maken David, gjorde dock en musikfil till mig med musik i bra tempo med ett trumsolo där jag skulle byta mellan att gå och jogga. Så jag slapp kolla på klockan hela tiden. Det var grymt!

Nöjd efter rundan.

Nöjd efter rundan.

Äntligen så var det dags för en timmes PT träning med bästa PT Tess. Längtat. Passet blev precis vad jag behövde, teknikövning i övningar som jag behövde träna på. Plus några gamla favoriter, chins med hjälprep till exempel. Kände mig starkare i dem, konstigt vore kanske annars.

Passet i helhet såg ut så här
– chins med hjälprep
– pull ups med hjälprep
– marklyft
– militärpress, inga hela set utan mer att se att jag gör rätt
– frontböj, samma som ovan, övade på att gå djupt.
– bröst i cable crossen, inga hela set, bara visade övningen.
– chins i cable crossen.
– discodrag i cable crossen. Inga hela set, visade övningen.
– latsdrag med tre olika handtag och vad jag ska tänka på vid de olika handtagen.
– plankor, har slarvat med tekniken i dessa plus att jag ska bli bättre på att utmana mig med att göra dem lite mer avancerade.


Yay! Idag känns det i sidorna av ryggen vill jag lova. Så skönt!

Nu rullar äntligen tåget mot Sala och Malin, kompisumgänge, mys och geocacheäventyr väntar!! Strömlöst vid centralen resulterade i en timmes försening men det har man liksom glömt bort nu när man rullar framåt. Det blir en grym eftermiddag i alla fall!

Jag jobbar med underhåll av parkeringsanläggningarna på Stockholm Arlanda Airport. Jag underhåller, reparerar och allmänt håller ordning på flera tusen parkeringsplatser kring Arlanda. Så här ser jag ut på jobbet.

En gammal bild från oktober 2010.

Från topp till tå: Mörkblå fleece, polounderställströja, varselgula byxor med reflex, långkalsonger när det behövs och snygga skor med stålhättor. Mina händer utsätts dagligen för en massa olja, skit, sopor och rengöringssprit. Jag släpar på dammiga konor och annat avspärrningsmaterial. På väg till och från jobbet har jag ofta redan träningskläderna på eller kläder som påminner om träningskläder, typ överdragsbyxor.

Nu i sommar ska jag vikariera för en tjej inne på parkeringskontoret. Kontoret som i – nu är det slut på att ha överdragsbyxor på sig till jobbet. =) Jag har inte mycket kläder som funkar att ha på sig när man jobbar på kontor. Så jag tog med mig min personliga shopper, aka maken, till gallerian häromdagen. Där började vi min förvandling från varselgula byxor till business woman.

Ett steg i rätt riktning i alla fall. Nu behövs bara lite mer basic kläder att kunna mixa och matcha och lite nagellack som inte kommer kladdas ihop av spriten av rengöringstrasorna på en gång. Yay! Lite nervös är jag, har knappt sovit en blund. Trots att jag känner dessa människor på kontoret sen åratal tillbaka. Snap out of it, Elin!

Då var den över, utmaningen som jag startade den 9 april och som sen har pågått i sex veckor. Det har varit upp och ner men det har helt klart varit skönt att ha haft en plan att följa. Första veckan bara flög förbi och andra veckor har segat sig fram, mest på slutet som det känts som om tiden stått stilla, och sen helt plötsligt är det över. Bästa PT Tess hade helt rätt när hon sa att sex veckor är en bra tidsplan för en kost- och träningsutmaning, det var nog precis var jag orkade med. =)

Resultatet av dessa 6 veckor är följande. I centimetrar:

Många fina minus. Det känns verkligen att jag blivit mindre, det känns fantastiskt. Särskilt med tanke på årstiden som kommer, skönt att vara lite nätt till sommaren och värmen.

I kilon och hekton så har jag minskat från 84,4 kilo när jag vägde in mig 9 april till 79 kilo som jag vägde idag. Det är 5 kilo och 4 hekto. Det är verkligen inte fy skam, särskilt när jag biffat på mig lite också. =) Hoppade min vanliga måndagsvägning i morgon då jag går upp så tidigt i morgon och sen hela veckan. Ville ha hjälp av maken att fotografera och mäta också och det får jag inte upp honom att göra vid 04 på morgnarna… =) Detta var helt klart vad jag behövde för att nå min lägsta vikt som vuxen. Det känns så otroligt bra så det går knappt att beskriva det i ord.

Här kommer tre bilder från igår lördag när vi tog oss iväg på en utflykt till Sickla. Vi var lite för sega att komma iväg för att hinna se tävlingen Stockholms brantaste som sprangs i Hammarbybacken på dagen men jag såg lutningen på backen och det var nog. Backar är inga favoriter.

En nöjd och glad Elin som var på utflykt med bästa maken.

Planen härnäst är att ge mig själv en liten paus från minutiöst planering av mat och mellanmål men samtidigt behålla allt det som jag verkligen gillar med dieten och träningen. Kyckling till exempel kommer inte att ätas på två veckor. =) Äggvita i gröten får stanna. =) Kesella med blåbär och funlight får definitivt stanna. =) Träningen ska jag försöka hålla kvar vid men kanske tar det schemat med tre styrkepass i veckan och gör lite annat emellanåt, lite gruppträningspass och lite mer löpning. Ska börja jobba dagtid efter dessa två veckor så jag kommer sen inte ha lika mycket tid att komma iväg till gymmet som jag har nu. Får se hur det känns.

Men när dessa två veckor har gått så ska jag ha laddat om till att göra detta en sväng till innan semestern. Kanske inte helt fullt ut men så nära som jag kan. Göra om det lite så att jag enklare kan modifiera maten så den passar både mig och David, som det har varit dessa sex veckor så har vi praktiskt taget lagat helt olika mat varje måltid. Det är ju även några helgdagar, midsommar och min egen födelsedag där i juni som ska firas. Men en version 2 blir det i alla fall.

Nu veckans sista träningspass!

Dagarna bara rullar på. Jobbat kväll och då blir det lätt att hela dagen bara svischar förbi. Äter frukost hemma, kilar ner till gymmet, styrketränar, åker direkt därifrån till jobbet, kastar i mig lunch innan jag börjar, 10-10,5 timmes arbetsdag och sen hem lagom till midnatt. Sova. Planering krävs för att allt ska klaffa med matlådor och mellanmål men det har jag vant mig vid nu. Kollegorna på jobbet har dock inte vant sig och varje gång jag kommer med typ 8 små lådor och lassar in i kylskåpet så undrar de om jag verkligen ska äta allt det där bara idag? Eller om jag ska flytta in? Roligt första gången men nu kan de väl bara sluta och bry sig mer om vad de stoppar i sig än vad jag stoppar i mig?

Härlig tid nu när man kan kila ner till gymmet i capribyxorna direkt, inga överdragsbyxor behövs. =) Jag gillar det!

Här är också mina nya eccoskor. Jag blev lite illa tvungen att hitta några skor i början av veckan då mina som jag hade innan helt enkelt gav upp helt och hållet. Det var inte en dag för tidigt utan snarare ett år för sent. Hade börjat känna att sulan inte gav mycket stöd och knäna blev lite upprörda om jag gick långt. Men nu har jag dessa. Inte helt nöjd, alltså skorna är sköna men jag har haft nästan exakt likadana i två omgånger innan skorna som nu gick sönder så det känns liksom inte så nytt. Jaja, snart är det sommar och då ska jag skaffa några lite mer nätta skor. =)

Superset med upprät rodd 20 kilo och axelpress 5 kilo.

Bortse från att jag ser skrämd ut i ansiktet, gör alltid något konstigt med ögonen när jag tar kort på mig själv. =)

Ibland får jag syn på denna smalisen i spegeln på gymmet och känner mig nöjd. Sen några timmar senare så sitter jag där och tycker jag är tjock och känner mig pluffsig. Önskar det fanns en knapp i hjärnan som man kunde trycka på och liksom reboota hjärnan att glömma hur man såg ut för några år sen och faktiskt vara nöjd med hur långt man kommit. Även om man vill längre. Men liksom en reset knapp – “så här ser jag ut nu. Det är bra.” Utan att hela tiden tro att jag ser ut som jag gjorde för några år sen. Hjärnan är en knepig apparat.

Nu är det i alla fall äntligen helg. två hela dagar som ska tillbringas med bästa maken. Solen skiner himlen är blå. Underbar! Nästa helg är jag ledig med och då ser vädret ut att bli riktigt grymt, kan bli premiär på Ågestabadet då. Hoppas.

Trevlig lördag på er!

Här är kortet från när jag startade med nya kosten och träningen.

Här är bilden från i måndags. Tre veckors skillnad.

Magen ser lite plattare ut. Ryggfläsket ser lite mindre ut. Det där ryggvecket kan försvinna och aldrig komma tillbaka. Det känns väldigt mycket bättre i alla fall. =) Ikväll ska vi ut och fira ordentligt. Min bästa vän fyller år och vi ska ut ett gäng och äta libanesiskt, jag har längtat hela veckan!

Trevlig helg till er alla!

Nu laddar vi om för en ny vecka!!! Jag hoppas alla andra sitter och dricker skumpa i en solig backe och att gymmet därför är tomt. =)


Trevlig Valborg!!! Ut i det fina vädret med er! =)

Idag är ingen vanlig dag. Idag har David och jag varit tillsammans i åtta år. Som svägerskan sa till David häromdagen, det känns som om det var igår ni träffades fast samtidigt känns det som om ni alltid varit tillsammans. Åtta härliga år.

Bjuder här på en liten bildkavalkad från dessa år, vi har båda gått lite upp och ner i vikt under åren. Första året var året innan första digitalkameran inhandlades. Vet att vi fått ett printat foto av mamma från första gången hon var och hälsade på i Stockholm men hittar det inte nu.

2005 – sommarutflykt i Stockholms skärgård

2006 – ser så galet stor ut. Semester på Gotland.

2007 –  när vi gifte oss. Hade gått ner till runt 90 med hjälp av VV och var supernöjd med att jag gått ner så långt. Startade på över 100 den gången med.

2008 – semester i Skåne. Sakta men säkert fastnade kilona igen. På väg upp…

2009 januari – semester på Fuerteventura. Gick upp mycket under resten av detta året.

2010 – Djurgårdsfärjan på väg till konsert med Mikael Wiehe. Startade min senaste viktresa i april 2010 och här i augusti hade jag redan gått ner cirka 20 kilo. Från 105 till 85.

2011 – semester på Teneriffa. Här vägde jag som minst, var nere på 79 och nosade.

2012 – vårpromenad på Söder

Och sist en extrabild på mig från dagens promenad på Montelius vägen på Söder.

 

En sak jag kommit på när vi ikväll kikat igenom massor med bilder, är att jag saknar mitt långa hår. Så nu blir det till att spara. Till Davids stora lycka. =)

Tack David för dessa 8 år, de har varit grymma. Vi är grymma ihop. Puss på dig.

Jag ber om ursäkt för de dåliga poserna. Haha, kommer inte så naturligt att stå så där framför kameran. =)

Ska bli spännande att se skillnaden sen. Dessa är tagna söndagen innan jag började med kost- och träningsplanen, 8 april. Jag känner redan nu att mycket hänt kring magen, byxorna på jobbet hänger på mig och de sitter uppe med vilja. Nästa pass byter jag ner mig till en storlek mindre, de hänger ju redan i skåpet. Blir lätt så när man pendlar i vikt… jag har till och med ännu en storlek mindre som är från när jag vägde som minst och vid en klädbeställning trodde jag skulle klara några kilon till inom kort…

Here goes!

Har helt glömt bort min tvåårsdag på min viktresa!

Söndagen den 4 april 2010 fick jag nog, väntade till midnatt och sen när klockan slog över till den 5 april klickade jag mig in på Viktväktarnas sida och blev månadsmedlem. Jag är en sån som startar saker på måndagar. =) Morgonen efter landade startvikten på 105,4kilo.

Jag kommer ihåg hur min ork var då. Jag orkade ingenting. Jag orkade knappt gå upp för backen från Liljeholmen till där vi bor. Jag svettades. En gång åkte David och jag ut till Nackareservatet för att gå omkring, jag tror inte ens jag orkade gå i 20 minuter. Det är svårt att tro det nu. Jag orkade inte gå i 20 minuter.

11 april 2010, 103,3 kilo.

Här hade jag viktväktat i en vecka. Dagen efter ställde jag mig på vågen och hade gått ner 1,8 kilo efter första veckan. Trots detta så ser jag så ledsen ut. Jag kände mig så ful, stor och osexig… och trodde aldrig att jag skulle klara av detta. Jag kände mig alltid störst i alla sammanhang, alltid fulast. Jag var nog troligtvis alltid störst. Jag önskar jag kunde resa tillbaka i tiden och säga åt den här 30-åringen att inte vara så ledsen, att peppa henne, att säga “du kommer klara detta!” 

2 maj 2010

Den 3 maj är det vägdag och då visar vågen 100,4 kilo. Så nära den magiska gränsen. Veckan efter klarar jag den. =) Den 3 maj är en annan viktig dag. Dagen då jag började JOGGA. I ett av motivationshäftena som jag fick när jag gick på mötena hos Viktväktarna så hittade jag ett schema där det fanns en plan att lära sig jogga 5 kilometer på 6 veckor. Den 3 maj startade jag på det programmet. Det löd

  • Gå 3 minuter
  • Jogga 1 minut
  • Gå 2 minuter
  • Jogga 2 minuter
  • Gå 3 minuter
  • Jogga 2 minuter

Jag kommer ihåg att jag tyckte det var jobbigt. Har kommit en väldigt lång väg från den dagen. Sex veckor senare klarade jag 5 km på 41 minuter.

Idag på gymmet så såg jag mig själv i spegeln och såg en ganska smal tjej, en tjej som klarar mer än hon tror om hon bara vågar testa. Jag är en gladare människa nu, jag orkar saker jag inte trodde var möjliga för två år sen. Jag tränar och jag äter nyttigt. Jag trillar dit ibland och går upp några kilon men vaknar upp och inser att så vill jag inte ha det och sen det viktigaste, jag gör något åt det.

13 april 2012, 82,9 kilo.

En trött men glad Elin, som ber maken ta ett kort innan hon springer ner till gymmet och bränner av ett kanonpass för axlar och bröst. Mina blå byxor gör mig glad, tack Suz för att jag fick köpa dem!

Jag är grym!