Har helt glömt bort min tvåårsdag på min viktresa!
Söndagen den 4 april 2010 fick jag nog, väntade till midnatt och sen när klockan slog över till den 5 april klickade jag mig in på Viktväktarnas sida och blev månadsmedlem. Jag är en sån som startar saker på måndagar. =) Morgonen efter landade startvikten på 105,4kilo.
Jag kommer ihåg hur min ork var då. Jag orkade ingenting. Jag orkade knappt gå upp för backen från Liljeholmen till där vi bor. Jag svettades. En gång åkte David och jag ut till Nackareservatet för att gå omkring, jag tror inte ens jag orkade gå i 20 minuter. Det är svårt att tro det nu. Jag orkade inte gå i 20 minuter.

11 april 2010, 103,3 kilo.
Här hade jag viktväktat i en vecka. Dagen efter ställde jag mig på vågen och hade gått ner 1,8 kilo efter första veckan. Trots detta så ser jag så ledsen ut. Jag kände mig så ful, stor och osexig… och trodde aldrig att jag skulle klara av detta. Jag kände mig alltid störst i alla sammanhang, alltid fulast. Jag var nog troligtvis alltid störst. Jag önskar jag kunde resa tillbaka i tiden och säga åt den här 30-åringen att inte vara så ledsen, att peppa henne, att säga “du kommer klara detta!”

2 maj 2010
Den 3 maj är det vägdag och då visar vågen 100,4 kilo. Så nära den magiska gränsen. Veckan efter klarar jag den. =) Den 3 maj är en annan viktig dag. Dagen då jag började JOGGA. I ett av motivationshäftena som jag fick när jag gick på mötena hos Viktväktarna så hittade jag ett schema där det fanns en plan att lära sig jogga 5 kilometer på 6 veckor. Den 3 maj startade jag på det programmet. Det löd
- Gå 3 minuter
- Jogga 1 minut
- Gå 2 minuter
- Jogga 2 minuter
- Gå 3 minuter
- Jogga 2 minuter
Jag kommer ihåg att jag tyckte det var jobbigt. Har kommit en väldigt lång väg från den dagen. Sex veckor senare klarade jag 5 km på 41 minuter.
Idag på gymmet så såg jag mig själv i spegeln och såg en ganska smal tjej, en tjej som klarar mer än hon tror om hon bara vågar testa. Jag är en gladare människa nu, jag orkar saker jag inte trodde var möjliga för två år sen. Jag tränar och jag äter nyttigt. Jag trillar dit ibland och går upp några kilon men vaknar upp och inser att så vill jag inte ha det och sen det viktigaste, jag gör något åt det.

13 april 2012, 82,9 kilo.
En trött men glad Elin, som ber maken ta ett kort innan hon springer ner till gymmet och bränner av ett kanonpass för axlar och bröst. Mina blå byxor gör mig glad, tack Suz för att jag fick köpa dem!
Jag är grym!