Min pappa är en fixare. Han kan laga nästan allt. Det sitter liksom i generna på honom. Jag är så imponerad av det. Att han kan laga allt som faller i händerna på honom. Att han kan bygga hus. Vem i min generation kan bygga hus?! Ingen jag känner. Att se honom arbeta med vissa maskiner ute på gården är en fröjd. Jag hoppas att lite av hans talang har förts över till mig. Jag inbillar mig det ibland.
Min mamma är den bästa mamma som finns. Det finns så mycket som jag önskar min mamma. Jag önskar hon hittade någon att dela upplevelser med. En man som sa hon var vacker. Jag önskar hon kunde känna sig mer säker på sig själv. Hon och jag är lite lika på många plan. Hon är rolig. Hon är lätt att ha att göra med. Hon förtjänar verkligen det bästa.
Mina föräldrar är skilda. Jag gick i femman. Jag var den första i min klass med skilda föräldrar. Vi flyttade ifrån gården där jag växt upp och in i en lägenhet några mil därifrån. Jag var ute och hjälpte till på pappas gård på somrarna under många år men pappa och jag har aldrig haft någon bra kontakt efter att de skildes. Jag ser mig inte som en långsint person. Men jag kan helt enkelt inte förlåta. Jag kan inte förstå och jag kan inte förlåta. Visst vi pratas vid då och då, pappa och jag, men jag tvivlar på att det är mer än 10 gånger per år. Jag mår inte så bra av att vara där ute och hälsa på honom. Hela byn gör mig ledsen. Man undrar ibland hur det hade varit om allt inte hänt. Samtidigt så tror jag inte att mamma mådde så himla bra i det där förhållandet. Så egentligen kanske det var bäst det som hände. Men det hindrar ju inte en från att grubbla.