Testade en ny vattensmak häromdagen. Försöker att bli bättre på att dricka vatten under dagarna på jobbet men om man inte har det tillgängligt så blir det verkligen inte av.

Testade Loka Vintersmak med smak av äpple och kanel. Inget som föll i smaken alls faktiskt. Smakade skumt. Tycker de flesta av LOKAs smaker är skumma när jag tänker efter.

På jobbet har jag en flaska som jag fyller med bubbelvatten ur en automat varje morgon när jag kommer. En bra dag så kanske jag dricker 1 flaska, 0,5 liter. En dålig dag har jag knappt rört den. De dagarna känns huvudet tungt när man går hem.

Har ni några tips på hur man ska få i sig mer vatten? Ställa mobilen på att vibrera till varje timme så man kommer ihåg det?

Har haft en lugn kväll hemma efter en riktigt tung vecka. Både David och jag har varit helt förstörda. Inget som en god natts sömn inte kan råda bot på hoppas vi.

Hej helgen, jag är redo för dig.

När David och jag var i Örebro häromhelgen så åkte vi på en utflykt till Kvarntorp i närheten av Kumla. Där finns en stor slagghög från någon gammal industri som verkar användas som skidbacke under vinterhalvåret. Men uppe på toppen finns också en konstutställning. Den var vi, vädret till trots, sugna på.

Väl där möttes vi av denna trappa.


En 200 meter lång trappa med 427 trappsteg. Den tog på krafterna. Varje trappsteg var numrerat så man visste precis hur långt man kommit. Den tog liksom aldrig slut. Väl upp på toppen såg jag en lapp med en länk till www.besegrattrappan.se. Vi kände verkligen som om vi besegrat trappan när vi väl kommit upp. En skön syn av vad man just klarat.


Vi vandrade runt i regnet och kollade på all möjlig konst där uppe. Väl värt ett besök om ni är i närheten. På sommaren har de ett café där uppe med.

Väl hemma på hotellet igen kollade jag upp länken ovan. Det visade sig att vi inte alls besegrat trappan. Inte ens i närheten. För att göra det ska man visst springa upp för trappan och sen ner längst bilvägen, upp och ner, tio varv och klara det under fem timmar. Totalt blir det 10,6km. Mina ben darrade efter att vi gått ner för trappan lite senare. Skulle inte ens vilja föreställa mig hur de skulle kännas efter tio varv.

Men om någon är ute efter en utmaning så finns den i Kvarntorp och väntar på dig. Snabbast runt har klarat det på 1tim 1min 46sek. Då går det undan.

Utsikten där uppifrån går säkert inte av för hackor. Vi såg dock bara dimma. Men var lika glada för det.


Denna dagen har jag klarat galant. Förutom att jag druckit för lite vatten. En 20 min lång lunchpromenad hann jag med på rasten. Känns alltid lika bra. Tränade sen på SATS efter jobbet. Mycket länge sen jag gick på ett Shape pass. Kommer nog kännas i kroppen i morgon.

Rom byggdes inte på en dag, visst var det så?! En kollega hade fyllt 60 och skulle firas på jobbet. Jag hann inte ens blinka innan jag ätit en macroon(?), en bit snoddas och en Noblesse. Hann inte ens tänka efter. Jaja. Nya tag.

Hade i alla fall gått en lunchpromenad under lunchen och hållit mig borta från kakburkarna i övrigt. Fruktskålen är min kompis. Måste bli bättre på att dricka vatten också. Fyller halvlitersflaskan varje morgon. Har jag tur har jag druckit 1/4 när jag går hem…

Apropå något helt annat. Går en kalligrafikurs och idag var det himla skoj. Fick testa att skriva med lite olika färger. Passar bra att öva inför kommande julkort. Tänk att det är november snart. I helgen ställer vi om klockorna och sen är det ju praktiskt taget dags att handla gran. =)

Är det den jobbigaste dagen? Nej, jag tycker inte det. Då känner man sig taggad och redo för ett nytt liv. Troligtvis har något hänt som får en att inse att nu är det dags. Dags att ta tag i det. För mig var det att ställa mig på vågen och verkligen titta på siffrorna. Att inte bara glömma bort dem på en gång. Utan verkligen titta på dem och inse att nu har det gått för långt.

Så jag hoppade över alla kakburkar på jobbet och det är många… Tog en frukt i stället. På lunchen åt jag lite snabbare än vanligt och valde att inte vänta på de andra som brukar gå på promenad och gav mig av själv i stället. Hann med 30 min rask promenad, inte i solsken men i uppehåll och hyfsat lätta ljusa moln i alla fall.

På väg hem kikade jag lite efter nya tröjor och inser att mina nya kilon inte gjorde mig gladare i att handla kläder, något jag avskyr i vanliga fall också men kilona gjorde det ännu värre.

När jag väl var hemma så gällde det att inte tänka så mycket utan direkt sätta på sig löparkläderna och bege sig ut. Trots kyla och mörker. Och det gick. Utan allt för stora krav satte jag av och kom hem 25 min senare med 2,7km passerade under fötterna. Sprang 2 km totalt kanske. I min vanliga lunk utan att känna att jag behövde stanna.


Irriterade mig på att skärmen var mörk när jag sprang men hittade en fiffig knapp när jag kom hem. Kommer underlätta i vintermörkret framöver.

Det tog emot och kändes tungt att ta sig ut. Men som alltid kändes det bra efter. Har någon nånsin ångrat ett träningspass?

Dag ett. Check.

Jag ligger just nu i soffan och undrar vart september tog vägen. Min utmaning om att testa alla de nya passen på SATS gick inte alls bra. Fick till det så jag testade två av passen i all fall. Hade de andra varianterna inbokade vid några tillfällen men livet kom emellan några av gångerna och ibland var jag bara för lat… Jag har helt tappat suget för att träna. Så jobbigt att skriva och ännu jobbigare att känna. Vikten har således gått upp lite men värre är den degiga känslan i kroppen. När jag tänker på min kropp i maj/juni och jämför med nu så blir jag bara ledsen. Vad snabbt det går. Jag inser i alla fall att jag aldrig kommer kunna slappna av med att kontrollera vad jag äter eller att röra på mig. Då känns det ännu värre. Att för att hålla vikten i schack så kommer jag behöva känna som om jag är på diet för alltid.

Det känns lite extra motigt nu för att jag är förkyld. Huvudet känns tungt och febern ligger och lurar. Dagarna går i ett och helgerna går alldeles för fort.

Detta har blivit en urusel blogg. Jag har inte den minsta lust att skriva i den heller. Har inte ens haft dåligt samvete för att det är så långt mellan inläggen. Har man det så vill man ju i alla fall skriva. Så jag hoppas jag snart hamnar på banan igen. Att jag känner lusten komma tillbaka. Den finns ju där inom mig, krigaren, det gäller bara att väcka den till liv igen.

Pepp till er allihop som fortfarande kikar in.