Jag är, som jag nämnt tidigare, gift med min bästa vän. Om det händer något roligt, så tänker jag alltid att det ska jag komma ihåg att tala om för David. Om jag behöver prata så är det han jag vill prata med. Ingen kan få mig att reda ut tankarna som han kan.

Jag har inte många nära vänner. De vänner jag har är såna som jag träffade på gymnasiet och de jag träffat via jobbet. Hur träffar man nya vänner i vuxen ålder? Jag tycker det är svårt. Jag känner inget direkt behov av flera vänner, har ju svårt redan nu att få till träffar med dem jag har men om man nu kände sig ensam, var hittar man vänner som vuxen?

En annan bästa vän är en kompis jag träffade i gymnasiet. Vi är väldigt lika. Till sättet och tidigare till utseendet. Folk har frågat om vi är syskon. Det känns alltid lika skönt att vara med henne. Hon är den varmaste människan jag känner. Hon är så positiv. Hon ser möjligheter i stället för svårigheter. Hon är stark och modig. Hon är vacker och rolig. Hon gillar kostymdramer lika mycket som jag gör. En annan sak med henne är att man får en hel familj på köpet. Ingen familj jag känner är så härlig som hennes. Hennes mamma och pappa ställer alltid upp. Hennes syskon är så fina.

Jag är så glad att jag har en sån vän som Kristina. Kram på dig.

Vad roligt att just den dagen så jag ska berätta om min dag så är det dagen då jag, efter åratal av att ha varit överviktig, ställer mig på vågen inser att jag nått min målvikt. Ett mål jag var 10kilo från för tre år sen men sen vände det uppåt igen. Men nu är jag där och det känns fantastiskt. Denna gången är det på ett helt annat sätt. Den gången gick jag ner för mitt bröllop, en klassiker. Denna gången har jag gått ner för att jag vill leva ett fullgott liv, göra de sakerna jag vill och inte begränsas av min vikt, inte bli sjuk på grund av övervikten, känna mig sexig och snygg, se mig i spegeln och gilla och vara stolt över vad jag ser. Det är på ett annat vis denna gången.

Så första timmen satt jag vid datorn och skrev några inlägg, kollade på VVs hemsida, försökte fatta att jag faktiskt nått ett mål som jag kämpat för i stort sett hela mitt vuxna liv. Det är lite för stort för att komma på nyvaken och i morgonrock utan frukost.

David inser när han sätter på sig sina sista strumpor i byrålådan att det är dags att tvätta, så de följande 3 timmarna kilas det upp och ner till tvättstugan. I en av pauserna så går vi ner och handlar lite mat. Det äts lunch alldeles för sent. Dagens mellanmål var lite pepparkakor. =) Jag köpte en förpackning färdig pepparkaksdeg häromdagen och skar skivor med osthyveln och gräddade. Mmmm…. Inte så snygga men de var goda.

Vi köpte ett nytt te med glöggsmak häromdagen, föll oss inte så jättemycket i smaken men det kommer slinka ner under julen.

Davids mamma bad honom komma förbi för några dagar sen för att hon höll på att rensa ur sitt förråd och där hade hon funnit en del saker från Davids barndom. Lite teckningar och böcker och diverse annat. David är inte den som har någon behållning av att ha såna saker kvar så han sa åt henne att kasta allt men däremot blev hon av med några ramar som vi nu har fyllt med bilder från vårt bröllop och satt upp i vardagsrummet. Med oss från henne kom också ett pussel. Jag har länge gått och smygkikat på pussel när jag varit på sekondhandaffärer och velat köpa ett men det har inte blivit av. David gillar inte att lägga pussel och det tar ju ganska stor plats medan man lägger det. Men för några kvällar sen så startade jag på pusslet vi fick och vi har kommit ganska långt. Nu är det bara det värsta kvar. Ett gytter av skog som känns omöjligt. Men bit för bit kommer vi nog kanske klara detta.


Annars har vi tittat på ett avsnitt av Dexter och ett avsnitt av Desperate housewives. Vi följer en hel del serier och snart kommer en trist period med uppehåll över jul och nyår.

Startvikt 105,4
Start BMI 33,1

Nuvarande vikt 80,0
Nuvarande BMI 25,2
Veckans resultat -0,9
Totalt -25,4
Kvar till mål 0

Målvikt 80
Mål BMI 25,2

Då var man här!!! I mål. Tänk att det gått så fort ändå. Det är helt sjukt. 35 veckor har det tagit och snittet ligger på minus 7 hekto i veckan. Ett mycket bra snitt, hade jag inte tappat inspirationen där i november så hade det gått fortare men november var det knappt jag tog mig ur sängen så att tänka på viktminskning då gick bara inte.

Så här ser viktkurvan ut för mig.

Den flackar ut lite på slutet men det är ju bara naturligt, klart det är svårare att tappa vikt ju närmre sin målvikt man kommer plus att jag tappade motivationen där ett tag. Jag tycker det är svårt att fatta att jag faktiskt tappat 25,4 kilo. Jag förstår liksom inte hur mycket det är.

Det här meddelandet fick jag när jag registrerade vikten hos Viktväktarna idag.

Tack för stjärnor och gratulationer men de tycker ju ändå inte att jag nått en hälsosam vikt. Det vet jag ju om. Deras målvikter baseras på BMI och mitt viktspann som jag bör ligga mellan med mina 178cm är 63-79kilo för att få ett BMI mellan 20-25. Det är ett kilo som de stör sig på. Min målvikt när jag vägde 105,4kg var 80kg, jag tyckte det var en snygg siffra och jag såg liksom inte att det var möjligt att väga mycket mindre, redan det var ju en jätteresa jag skulle göra. Nu när jag är på 80 så känner jag annorlunda. Klart jag är nöjd att jag gått ner 25 kilo men jag är inte riktigt nöjd med kroppen. Jag känner att jag kan gå längre. Men 80 har funnits i mitt huvud i åratal och det passar ju perfekt att jag hamnade här så här innan jul. Min plan nu är att landa lite på 80 i resten av december, både njuta av julen med allt som hör till och försöka komma ikapp mentalt. Handla lite nya kläder och få känna mig fin. Sen är planen att i januari lägga en sista spurt och gå ner några kilon till, 3kilo till är jag inne på. Så att jag kan få en liten marginal till att aldrig nånsin igen komma över 80.

Hur som helst så känns det helt overkligt, galet och alldeles alldeles underbart. Jag önskar alla fick känna en sån här känsla av att ha gett sig in i ett liknande projekt och sen klara av det.

Allt detta landande på 80 och sen spurten i januari ska förstås blandas upp med en herrans massa motion. Jag ska våga mig på lite nya klasser på gymmet och sen ska jag våga mig in i gymmet utan PTn också. Shit vad det sista tar emot… får gå dit när de öppnar på morgnarna, då är det som minst läskiga människor där.

Veckans träning ser ut så här.

Skoj att flytthjälp fanns att välja i Funbeat. =) För gudarna ska veta att det var träning på hög nivå. Tre trappor utan hiss är inte att leka med. Jag hade innetjänst och körde bara trappor hela tiden. Mina ben skakade efteråt. På ett skönt sätt förstås. Annars så blev det inte så mycket som jag hade tänkt på träningsfronten. Jag har en tendens att lägga in passen efter vilka jag vill gå på och inte vilka som passar bäst i tid. Jag slutar 16, hemma 17 och måndag och tisdag så la jag in träningspass klockan 19. Det gick inte. Har jag väl landat hemma så är det motigt att ta sig ut igen. Så då känner jag mig dålig för att jag avbokar. Ska försöka bli bättre på att styra upp passen så de passar tidsmässigt när jag ska träna på de dagar jag jobbar. Den bästa träningen är den som blir av, eller hur är det?

Det var ingen dålig fråga man ska försöka svara på så här på en söndagskväll.

Det är allt från det lilla till det stora. När man får den största biten av den delade kakan till den totala tilliten man känner för sin partner. Det är kärlek till sin familj och till sina kompisar, den totala smärtan man skulle känna om något hände dem.

Det är att göra saker som den andra inte gillar, David rensar avlopp och jag knappar in OCR-numren när det är dags att betala räkningarna. =)

Kärleken finns hemma hos oss. Den växer och växer för varje dag. Jag kan inte fatta att vi varit tillsammans i 6 ½ år redan. Samtidigt som det känns som att vi träffades nyligen så känns det som om vi aldrig varit isär. Tänk så rätt det kan bli. Tänk vad en natt på Arlanda kan leda till. =) Vissa dagar täcks visserligen kärleken av ett litet vardagligt grått dis av tvätt, disk och dammsugning men för vilket par gör det inte det. På våran bröllopsdag så fick vi en grå telefonlur av Davids farbror när han höll tal, den skulle respresentera att vi måste kommunicera för livet är inte bara solsken, det kommer ge oss även gråa dagar. Nu tycker jag att vårt liv ihop är mest solsken, så vi har inte behövt tänka så mycket på den där grå telefonluren.


Tänkte att om jag nu ska registrera maten jag ska äta idag så får jag åtminstone skärpa till mig lite. =) Det höll fram till middagen…

Den ständiga frukosten. Älskar den. Håller mig mätt länge och är god och varm.

Denna går i ett nafs att göra i ordning. Väger upp allt för att minimera disk av mätgrejer. 1dl (=40g) rågflingor, lite salt, 2dl (200g) vatten. Rör runt, micra i 2 minut, rör runt, micra ½-1minut till. Ta ut hallon från frysen, rör i hallon så mycket du vill ha. Rör runt så de frysta hallonen får varm gröt på sig, mosa dem med skeden så allt blandas. Sen i med 3tsk psylliumfrön, blanda runt. Servera med 2dl (=200g) mjölk. Varje morgon. Alla dagar. När jag jobbar tidigt så kan jag inte riktigt äta när jag går upp så då gör jag den på jobbet och äter där.

Godaste salladen just nu åts till lunch. David blev bjuden på denna hos en kompis och sen dess är den en favorit hos oss.

  • Durumvete på konserv, skölj av
  • Valfri sallad
  • Soltorkade tomater
  • ½ finhackad rödlök
  • Körsbärstomater delade på 4 och marinerade i balsamvinäger ett litet tag
  • Stekt halloumi
  • Hacka 1-2 vitlöksklyftor och blanda med olja, salt och peppar

Blanda allt i en skål och servera med keso smaksatt med fetaost och oliver. Klart!

Lunchen åts rätt sent och vi glömde bort middagen lite grann… så idag serverades frökusar med skivat kokt ägg, lite majonäs och örtsalt på. En riktigt lyxmiddag så här på lördagskvällen. Det har också slunkit ner en lussekatt och några Marianne, det är ju ändå lördag. =)

Ha en skön helg!

Jag finns lite här och där på internet, forum, bloggar och så och har gjort det i några år. Från och med igår så finns jag även på Youtube. PT Tess frågade om det var OK att filma mig när jag gör övningar med TRX, ett slags band som man fäster i taket egentligen men här sitter den fast i ribbstolen på gymmet. Övningarna med banden är grymma och när hon kommer gående mot mig med dessa band i händerna så vet jag att jag kommer få kämpa. Eller ja, det gör jag jämt men övningarna med dessa band vet var dem tar. Ojoj.

Så roligt! Du får gärna filma igen! Det jag tänker på när jag ser filmerna, är hur sjukt smal jag ser ut. Känns härligt och overkligt. Jag skulle vilja ha hela mina PT timmar inspelade så att jag kommer ihåg vad jag gör. Har ju ännu inte vågat mig på något utom när jag är med henne. Ska försöka bli bättre på det… Ska nog be henne filma mig med min telefon nästa gång. Kanske det fastnar bättre om jag får se det igen efter.

Igår var det alltså axlar som tränades och lite mage, var rejält trött efteråt. Kvällen avslutades med att jag följde med David till badmintonhallen och spelade i en timme. Som om axlarna inte var trötta nog. =) Efter det passet kunde jag knappt lyfta armarna. Det är roligt att spela badminton, man blir bättre så fort. David kör med mig och övar det jag är dålig på. Idag var det ett bodypump-pass inbokat men det fick ställas in, en kompis till David behövde flytthjälp. Tre trappor utan hiss. Vi delade upp oss lite och jag tog innersvängen. Upp för trapporna, ner för trapporna, upp för trapporna, ner för trapporna osv. Puh. Hade aldrig orkat om jag inte hade tränat som jag gör. Vilket pass! Kände mig stark som en oxe.

Min pappa är en fixare. Han kan laga nästan allt. Det sitter liksom i generna på honom. Jag är så imponerad av det. Att han kan laga allt som faller i händerna på honom. Att han kan bygga hus. Vem i min generation kan bygga hus?! Ingen jag känner. Att se honom arbeta med vissa maskiner ute på gården är en fröjd. Jag hoppas att lite av hans talang har förts över till mig. Jag inbillar mig det ibland.

Min mamma är den bästa mamma som finns. Det finns så mycket som jag önskar min mamma. Jag önskar hon hittade någon att dela upplevelser med. En man som sa hon var vacker. Jag önskar hon kunde känna sig mer säker på sig själv. Hon och jag är lite lika på många plan. Hon är rolig. Hon är lätt att ha att göra med. Hon förtjänar verkligen det bästa.

Mina föräldrar är skilda. Jag gick i femman. Jag var den första i min klass med skilda föräldrar. Vi flyttade ifrån gården där jag växt upp och in i en lägenhet några mil därifrån. Jag var ute och hjälpte till på pappas gård på somrarna under många år men pappa och jag har aldrig haft någon bra kontakt efter att de skildes. Jag ser mig inte som en långsint person. Men jag kan helt enkelt inte förlåta. Jag kan inte förstå och jag kan inte förlåta. Visst vi pratas vid då och då, pappa och jag, men jag tvivlar på att det är mer än 10 gånger per år. Jag mår inte så bra av att vara där ute och hälsa på honom. Hela byn gör mig ledsen. Man undrar ibland hur det hade varit om allt inte hänt. Samtidigt så tror jag inte att mamma mådde så himla bra i det där förhållandet. Så egentligen kanske det var bäst det som hände. Men det hindrar ju inte en från att grubbla.

Den första killen jag tyckte om var Jonas J. Vi gick i samma klass från lekis till årskurs 6. I vår klass var det 7 tjejer och 3 killar. Jag var inte en av dem coola och jag var inte en av de snygga så det var ingen som varken frågade chans på mig eller frågade om vi skulle bli ihop. Jag sa aldrig ens till honom att jag tyckte om honom. En gång i lekis gjorde vi papier mache ballonger och dessa hängde på tork på en lina med hjälp av en klädnypa. I en låda hemma så har jag diverse minnessaker från olika äventyr jag varit med om i livet. Ni vet, bussbiljetter utomlands, boardingkort, konsertbiljett till Michel Jackson mm. Däri ligger det en klädnypa som det står Jonas J. på. Jag tog hans klädnypa. Jag var 6år och tyckte om honom i hemlighet.

Jag trodde aldrig att jag skulle hitta någon att dela mitt liv med. Aldrig. Ingen visade nånsin att de var intresserade av mig. Jag trodde också att jag inte var tillräckligt intressant. Jag vet inte vad jag trodde folk pratade om men jag vet att jag tyckte att jag kunde ju inget om politik så jag är inte någon intressant person. Jag tyckte att jag inte var tillräckligt snygg för att någon ska lägga märke till mig. Jag har alltid tyckt att jag var den fulaste och tjockaste i alla sammanhang jag varit i. Jag har alltid haft ångest när jag ska på kryssning eller på fest för att vad jag än sätter på mig så visste jag att jag kommer jag känna mig som den fulaste personen där. Det är ingen bra känsla. Som tur är så känner jag inte så längre men hur det var tidigare sitter i och jag mår fortfarande dåligt innan jag ska träffa stora grupper människor. På en afterwork med jobbet nyligen såg jag bilderna efteråt och insåg hur smal jag såg ut. Fast jag vet att jag satt där och tyckte jag var tjockast och fulast i lokalen. Mycket man ska brottas med.

I januari 2003 så jobbade jag natt ute på Arlanda och jag frågade kollegan hur vi skulle få denna natten att gå. “Jag har hört om en sida på internet som heter Spraydate” svarade hon. Vi registrerade oss båda två. I mars var det en kille från Stockholm som skrev i min gästbok att det verkade vara mysigt där ute på landet där jag bodde men jag var välkommen att hälsa på honom i hans etta i betongstockholm om jag ville. Vi började brevväxla, långa långa brev. I efterhand är det så roligt att tänka tillbaka på, han tvekade att skicka det där första inlägget till mig för att jag hade katt. Han skrev ett lååångt brev till mig om dataspel och jag tänkte, vad är det här för en skum kille, och svarade inte på ett bra tag. Sen var han den enda som var vaken en natt någon vecka senare och vi började brevväxla igen. Sen började vi tala i telefon. En dag i april så träffades vi i Stockholm. Han hade lovat att han skulle vara där och vänta på mig om han så var sjuk i 40graders feber. Jag trodde att han skulle sitta en bit bort från mötesplatsen tillsammans med sina kompisar och peka och skratta åt mig. Dagen efter vår första date fick jag ett mail från honom. Jag läste det och fick en chock. Han sa bland annat att när jag kom gående mot honom så hade han slagits av hur vacker jag var. En vecka senare träffades vi igen. Efter det tillbringade jag all min lediga tid med David i Stockholm. Jag som hade varit i Stockholm kanske 10 gånger innan det. I november flyttade vi ihop. 2006 förlovade vi oss. 2007 gifte vi oss.

Jag är gift med min första och enda äkta kärlek. Det är underbart. Han är min allra bästa vän och jag vet inte vad jag skulle göra utan honom. Han får mig att må bra och han känner mig utan och innan. Jag är så glad att våra vägar korsades och jag älskar vårt liv ihop.

Vem är jag?

Jag är verkligen en helt vanlig tjej.

Jag är inte den som står ut i en folkmassa. Jag har gått från att vara en väldigt tyst och ganska osynlig person till att försöka ta lite mer plats. Jag är värd att ta lite mer plats. Det är alla människor. Jag är värd att lyssna på och synas, precis som alla andra. Men det här är något som jag jobbar ganska mycket med. Det går trögt och tar ganska mycket energi. När man tar plats så måste man ibland säga ifrån och säga emot. Det är inte min starkaste sida. Men jag jobbar på det.

Jag är troligtvis den mest nyfikna person som finns. När jag är hemma hos dig så ska du veta att jag vill öppna alla skåp, lådor och garderober för att se vad du har inuti dem. Jag gör det inte men jag vill. Det är inte helt socialt accepterat att göra det. När min bror för många år sen flyttade hemifrån och ihop med sin tjej (som nu är hans fru) så hade jag inte riktigt den där spärren. Avundsjukan på att han flyttat hemifrån och in till stan och en längtan efter att själv få ha något eget gjorde att den där spärren försvann. Jag tror jag öppnade och tittade i alla skåp i den lilla ettan. Tack Anna för att du fortfarande är min vän, det var ett ganska hysteriskt första möte vi hade där på Väderkvarnsgatan.

Samma nyfikenhet ger mig också mycket annat. Jag förstår inte meningen att gå omkring och undra saker. Har gått fram till många olika arbetare på min arbetsplats (Arlanda) och frågat vad de håller på med. Men jag får ju många trevliga samtal med människor av alla dess slag. På jobbet visar sig min nyfikenhet med att folk säger “Fråga Elin, hon vet säkert”. =)

Jag har några bloggar jag följer som är mina absoluta favoriter. Den bästa är Chez Larsson, hon visar verkligen ut hur det ser ut i alla hennes skrymslen och vrår i sitt hem i Stockholm. Men bäst är nog hur hon visar hur hon tänkt och tänkt om när det gäller att organisera sitt hem. Böckerkökslådorkryddor och mycket mycket mer. Hennes blogg gör vardagarna lite roligare. En annan favorit som delar med sig av sitt liv, och vilket liv det är, är The Pioneer Woman. Även där får man se verkligheten i hennes liv, allt från ormar, husdjur, kokkonst, Wranglers, vilda mustanger, prärieeldar och massor med annat. Sen att alla recepten gör att jag vill gå ner till ICA och bara köpa grädde och smör och allt annat gott hon lagar till sina godsaker av.

Här kommer några korta fakta om mig i punktform

  • Jag har seriösa problem att ha folk hemma om det inte är nydammsuget.
  • Jag vet hur man får en kossa att slicka sig i näsborren för att få ett roligt kort.
  • Jag är totalt ointresserad av politik.
  • Jag har jobbat på en parkering i 7½år och jag kan knappt se skillnad på en Volvo och en Saab.
  • Jag har aldrig fryst så mycket som när jag bodde på Irland.
  • Jag har tagit guldmedalj i DM i kulstötning.

Det var allt jag kom på. Passa er när ni går på toa nästa gång jag är hemma hos dig, vem vet vilken låda jag kanske smygkikar i. =)