Från min kollega Malin. Malin tog tag i sin vikt lite innan jag gjorde det och har även hon tappat massor med kilon. Hon var igår på jobbet och jag var hemma. Hon undrade vad min privata mail var för hon hade en sak hon bara måste skicka till mig. Jag gav henne mailen. Jag fick ett mail. Jag fick ett till. Ord kan inte beskriva det jag såg. Malin hade suttit vid datorn på jobbet och letat igenom bildmappen. De bilderna som sparas där är inte OK. Här hemma tar David massor med kort på mig i tid och otid. Massor med kort. Det sållas rejält och de bilder där man inte ser OK ut raderas innan de ens lämnat kameran. Jag får aldrig se dem. De med dubbelhakor och valkar. De med fläskiga armar och allt annat som hör övervikten till. Malin hade hittat såna bilder. Såna som borde ha raderats. Kära nån. Varför hade jag inte styrka att ta tag i min vikt tidigare? Jag mådde inte bra i den där kroppen. Jag kände mig alltid fulast. Alltid störst. Här får ni ett smakprov av bilderna Malin skickade. Jag tror de alla är från 2008. Ett år efter att jag gått ner 15 kilo till mitt bröllop. Hur kunde jag låta mig själv gå upp så mycket i vikt?! Varför såg jag inte mig själv? Enkla frågor att ställa nu men då, när jag var mitt uppe i det, så gick det bara inte.
I morse när jag kom till jobbet satt bilderna utskrivna på min skåpdörr i omklädningsrummet med orden “Faan vad vi är bra!!!” under. Tack Malin för att du hjälper mig inse att det faktiskt har hänt en hel del med min kropp, förändringar som i mitt huvud ibland inte känns så stora. Men när man ser dem så på bild så inser man ju att förändringar har skett.
Bilderna ovan är bra att ha så att jag vet att jag har förändrats och för att komma ihåg vad det är jag inte vill tillbaka till men alldeles för ofta i mitt huvud är jag fortfarande så där stor. Känslan sitter hårt rotad i min självuppfattning. Jag måste försöka inse att det jag ser i spegeln varje dag är mitt nya skal. Det här är en bild från igår fredag. Min enda lediga dag denna vecka. Jag var så trött. Tog mig i alla fall ut till Hornstull för att äta lunch med David men sen var det tillbaka till sängen och vila. Idag blev en annorlunda dag på jobbet då jag hjälpte till med de som evakuerades från det bombhotade planet. En annorlunda dag som fick tiden att gå fort men som hade varit jobbig även om jag varit fullt frisk och som nu med förkylningens grepp riktigt sög musten ur mig. Hoppas morgondagen inte bjuder på lika mycket drama som idag.
Har i dagarna grävt i bildarkiven för att hitta bilder på mig som stor… ingen lätt uppgift. Finns en orsak till varför jag är den som håller i kameran.
Vilken resa du har gjort nu! Spara bilderna och vårda dem ömt. Det ska jag göra med mina… tänker inte låta mig glömma det här ännu en gång.
Det var dina bilder som fick mig att börja prata om före-bilder och annat, sen kom de som ett brev på mailen. =)
Du är grym Elin! Och det är så jäkla bra att vi peppar varandra, annars hade jag aldrig börjat motionera! Vi kan klara det, och vi SKA klara det! 🙂 Keep up the good work! 🙂
Hoppas du gjort många minuter planka och jägarvila ikväll! Själv har jag gjort NOLL. Nya tag när jag är frisk. =) Kram kram, snart får du gå hem!
Ja, faaan vad du är bra. Jag hittar inte heller supermånga tjockisbilder på mig och ser lätt mönstret i varför man inte varit linslus de senaste åren… Men det är grymt kickande när man själv kan se förändringen! Hoppas du får en lugnare och bättre dag på jobbet idag!
Underbar skillnad!! Du är så bra!! <3
Du har/och är jätteduktig! Känner så väl igen mig i det du skriver. Gick igenom gamla bilder för några månader sedan och det slutade med att tårarna rann… jag SÅG inte tidigare att jag blivit så fet och då orkade jag inte ta tag i det även om jag visste att jag var överviktig. Att tårarna rann spontant berodde även på att jag blev ledsen över att jag inte tagit tag i problemet tidigare. Mitt huvud hängde heller inte med vid viktminsningen. Gick ner ca 24 kg på 6 månader och bestämde då att det var OK att stabilisera lite tills jag uppdaterat min självbild. Nu när jag varit ganska stabil i 3,5 månad så känner jag att det är dags att fortsätta resan neråt… det är ca 6 kg kvar. 🙂
Du inspirerar mig! 🙂
24kg på 6 månader är mycket och snabbt. Jag ligger någonstans i närheten men inte riktigt. Jag hänger verkligen inte med. Jag ska försöka gå ner till 80 och landa där. Dit är det cirka 3 kilo kvar till. Sen kommer nästa utmaning, att stanna kvar i den vikten. Men med bra kost och mycket motion så borde det gå galant, jag hoppas det i alla fall.
Tack! Det är så roligt att höra att jag inspirerar, värmer ett trött hjärta. <3
Finfina Elin! Jag tycker du var vacker då också. Men jag förstår hur du kände. Jag kände ju likadant själv. Jag hatar se gamla bilder på mej. Usch usch!
Hoppas du mår fint.
Kram
Wow, vilken skillnad. Jag tänkte först när jag såg de första bilderna att jag inte tycker att du ser tjock ut på dem, men när jag ser den sista bilden ser jag ju att du gått ner i vikt, så jag förstår vad du menar.
Och jag är precis likadan med bilder. Jag älskar att resa, men shit vad jobbigt det är när man kommer hem och får se bilderna på hur man verkligen ser ut, jag kan bli helknäckt av det.
Tur då att du finns som en super-bra inspiration, tänk vad du har lyckats med på kort tid dessutom! Jag vill också!
Visst är det på bilderna man ser skillnaden! Jag kan känna att det är samma sak om man gått upp i vikt, det är på bilderna man ser att den där fina sommarformen är ett minne blott… 😉
Vilket jobb du gjort med din viktminskning!
Din blogg har jag följt ett tag men bara varit dålig på att kommentera, bättring på det!
Bilderna ljuger verkligen inte, där får man det liksom svart på vitt.
Tack ska du ha! Känns fantastiskt!