Idag har jag skickat iväg ett paket till min pappa. På väg ner till Skåne så lyssnade vi på ljudböcker, ett himla smart sätt att få milen att ticka på när man ska åka långt. Med fanns en bok av Fredrik Lindström – Vad gör alla superokända människor hela dagarna. Helt OK, korta berättelser där olika personer beskrivs. Sen var det en till som jag inte gillade och inte kommer ihåg namnet på… Sen var det favoriten, Doppler av Erland Loe. Så himla underhållande och jag ville inte att den skulle ta slut. Samtidigt ville jag inte att den skulle ta slut på det viset den gjorde. Jag vill ha happy endings. Är en sucker för happy endings. Men med min fantasi så klarar jag mig i alla fall. När jag hört/läst/sett ett slut jag inte gillar så raderas det ut mitt minne och jag gör ett nytt slut i mitt huvud. Ett lyckligt slut.

Att sen Doppler lästes upp av Lennart Jähkel gjorde inte saken sämre. Jag gillar inte honom direkt som skådespelare, tror det sitter i sen han var med i pistvakt… Men rösten. Puh, vilken härlig röst.

Jag ska kalla honom Bongo, efter min far.

Bongo är den lilla älgkalven som tyr sig till Doppler efter att Doppler dödat och slaktat Bongos mor. Det är ljudboken som är skickad till pappa. Får se om han gillar den. Han gillar ju han Jähkel och älgar så det borde inte vara en allt för stor gissning att den fallar honom i smaken.

This entry was posted on Friday, August 1st, 2008 at 15:49 and is filed under vardagssnack.You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.